På Jättekongress Om Allt Möjligt är det fel på just min röstningsdosa. Inte de andras. Trycker jag jättemånga gånger räknas alla mina jättemånga röster. Och se där, jag vinner alla omröstningarna hela tiden, hurra vad bra!
Då plötsligt vaknar jag. På hotellrummet. Drömmen blir strömlös. Pinsamt försoven. Hotellfrukost med finskt fotbollslag på vilket jag testar min stipendiefinska från sommaren -99, som numera ligger på hitta-på-bottennivå.
Det är förvirrande för alla. Så till den grad att jag för första gången i mitt liv drack kaffe till frukost. Hur ska en sådan dag sluta? Jag bara undrar. Tänk om varje yttre förändring också innebär en inre? Eller om det är tvärtom?
Av allt detta skulle man kunna dra slutsatsen att jag är både odemokratisk och konservativ. Men gör inte det! Å andra sidan kan man alltid dra nya slutsatser. Och innan man vet ordet av så går det ändå alltid som det går.
Som att Jonas Sjöstedt i förmiddags blev vald till partiledare. Jonas Sjöstedt med sitt stora engagemang i globala miljö- och klimatfrågor. Och hur han förmår visa hur dessa intimt hänger samman med ekonomin, välfärden, jobben, jämlikheten, jämställdheten. Det bådar gott. En lyckträff för Vänsterpartiet att få en partiledare, som är större än sitt eget parti. På mer än ett sätt.
Helst hade jag dock velat se ett utökat partiledarskap med både Jonas Sjöstedt och Ulla Andersson. Därför att 1 + 1 i det här fallet hade blivit 3. Eller mer. Ingen har allt. De två kompletterar varandra. Synergieffekt kallas det i kemiska sammanhang. Det kan fungera även i politiken.
Strategidokumentet röstade jag för att skicka på retur. Eftersom det spretar åt för många håll och mest liknar en Juholtsk popcornmaskin. Men det gick igenom. Dock med ändringar. Så det blir – om inte bra – så ändå okey. Ett bra strategidokument ska vara kort, koncist, koncentrerat, och tydligt visa hur - med vilka metoder – man når vilka mål. Varken mer eller mindre.
Nåja. Vi lär oss ju till exempel att räkna – trots metod eller i brist på en sådan. Vi skolbarn i mitten av 70-talet blev utsatta för elementäran på flanellograf. Det var tur för oss att miniräknaren uppfanns i samma veva. 1 + 1 kan ändå bli 3. Trots miniräknare och flanellograf. Trots allt. Hoppas nu att Ulla Andersson istället blir vice partiordförande och en framträdande sådan.
Vådan av att vara född på 60-talet är för övrigt mest av teknisk art. Som att lyckas få foton från kameran genom sladden in i Macen, som fattar nada. Det som funkar så fint med PC:n. Det är väl något program jag borde ha, som jag inte har?
Foton kommer alltså senare. Håll ut! God Trettonhelg, Gott Folk!
